Bara Elin

Sitter och läser en massa gamla blogginlägg nu, med andra ord alla. Det tog ett tag, men nu är det gjort. Jösses vad jag var deppig förut, och inte är det väl så konstigt heller. Pratade om detdär senast i förrgår med kvinnorna, och jag blir lika arg varje gång det kommer på tal, jag blir förbannad på dig, och mig själv - för att jag var så blind. Jag förstår inte att ingen låste in mig i ett rum tills det att jag fattade att jag höll på att förstöra mitt liv. Att jag inte såg.

Jag kommer aldrig glömma alla dessa hemska stunder av rädsla och tårar, aldrig. Hur jag trippade på tå varje dag och stängde ute den jag egentligen var för att vara dig till lags. Jag kommer aldrig glömma, just den eftermiddagen. Jag har nog aldrig varit så rädd, ledsen, besviken och arg förr i hela mitt liv. Aldrig.

Så, genom att läsa igenom allt jag skrivit har jag nu fattat hur himla mycket bättre liv jag har nu än vad jag haft på säkert tre år eller nåt i den stilen. Jag är en människa igen.

Ja, ungefär så känns det. Och nog för att mitt liv inte är perfekt så kan jag i alla fall vara glad för att mamma & pappa satte mig till världen. Jag kan njuta av mig själv, andra och livet - på ett sunt och vettigt sätt. Och det, kära vänner. Det är bra.