Bara Elin

Det är inte många i min ålder som trivs så himla bra i sin familj ändå, det kan man ju tro eftersom vi är "gamla" nu. Men det finns hur många som helst som inte gör annat än att skrika på sina mammor när dom är hemma. Många inser inte hur jäkla bra dom har det, och många har det skit.

Sen finns det dom som mig också, som insett att man inte är nånting utan sin familj. Nu drar jag inte alla över en kam och säger att alla har bra familjer, för tyvärr är det inte så - men jag har en familj som jag helt enkelt inte skulle klara mig utan.

Ibland kan jag sitta och fundera på hur jag ska gottgöra alla trotsiga fjortisbråk och otacksamma bemötanden, gentemot mina förädrar - i huvudsak. Men det finns verkligen ingenting i hela världen som någonsin skulle kunna mätas med vad dom gjort för mig här i livet. Det är helt ovärdeligt.

Jag måste säga att jag har fått en himla fin relation till min familj, det känns som en hög kompisar. Jag sitter hellre hemma med familjen och ser tv än att vara ute och festa på helgerna (nog för att man vill göra det ibland också, men ni fattar vad jag menar)

Jag, Erik & Jenny har blivit såpass gamla nu att vi kan umgås på samma nivå allihop. Det underbara med mina syskon är att dom är som mina bästa vänner, bara det att man aldrig blir ovänner "på riktigt" - man blir alltid, alltid, alltid - sams igen. Jag älskar att umgås med dom.

Slutsats: min familj är bäst. Jag älskar dom över allt annat här i världen.